Lina Andersson

Bor i paradiset och lever ett lagom aktivt liv utan att sikta på någon elitkarriär. Har en familj som alltid stöttar och är lika aktiva, föredrar skogen framför gymmet och tackar nästan aldrig nej till en utmaning ;-)

Lina Andersson

4 sek-underbart är kort ;-)

8 mars 2016 | Bloggar – Lina Andersson

sista minuten, gasen i botten och framme 2 minuter tidigare än om jag kört i rätt hastighet... Inte värt det, eller hur?! Allt kan hända, böter el förlora körkortet.. inte värt det alls! Och vad är väl två minuter, ingenting! Att man inte lär sig, har jag tänkt några gånger...

Men tänk om jag gör milen 2 minuter snabbare, nu snackar vi. TVÅ minuter snabbare, herregud, jag hade dött då. Det är ju fantastiskt fort att komma in t.om bara 30 sek snabbare än man tänkt... leendet sprider sig i mitt ansikte, ja 2 minuter snabbare, man skulle fått nån sån GLAD-böter då... genast vaknade hon till på min högeraxel och säger med len stämma: Kanske dags för en tävling snart ;-))

 

Vem är bäst?

7 mars 2016 | Bloggar – Lina Andersson

Var går egentligen gränsen? Allt är ju hårfint för oss alla och det någon tycker är okej tycker någon annan är "över gränsen"...

Varför måste vi hela tiden sikta efter att framstå bättre än vi är? Att vi jämför oss med/mot varandra är helt okej i syfte att utveckla oss men sen, nej jag tycker inte det är okej. Tycker inte heller det är okej att ta emot medaljer och beröm om jag fuskar mig till något. Samvetet? Moralen? Etiketten? Var har allt detta tagit vägen?

Som privatperson blir man besviken, här sitter vi med våra barn hemma i soffan och hejar fram olika atleter och är stolta och imponerade över deras prestation och atleterna går med glädje upp och tar emot medaljer, huh läskigt. Läskigt redan från början att de är beredda att mixtra med olika preparat i jakten på berömmelse och medaljer. Läskigt att de inte tänker på att livet kan ta slut här och nu... Läskigt att de inte ens skäms när de tar emot folkets beröm för sina insatser.

Det är svårt att förstå detta, när alla vi föräldrar och vuxna runt omkring våra barn försöker få barnen att förstå att fuska är inget alternativ, ingen genväg för att nå långt i livet. Det är inte det som är det viktiga, utan att man räknas som individ.

Eller om vi läser mellan raderna, gör vi det?

För ändå pressar vi barnen med våra outtalade ord och vårt kroppspråk om vinst och pushar dem åt "rätt" håll. Tränarna som ber föräldrar sätta sig ner och låta tränaren göra sitt jobb, och hör föräldrar som gång på gång trycker på sina barn, finns många exempel...

Bygger vi själva samhället där ingen kan mäta sig utan alla måste vara bäst alltid oavsett vad det kostar?! 

Nej, dit vill inte jag! Jag vill INTE att vår son växer upp och testar preparat som t.ex detta för att jaga vinster istället för att känna efter vad han själv vill och ha styrkan att stå för det.

Och kan bara lida med Abeba Aregawi att hon inte hade modet eller makten att tacka nej. Det är verkligen ALDRIG okej att ta preparat för att prestera annorlunda.

Meldonium - en syntetisk förening - ett preparat som a­nvänds för att öka genomblödning i framför allt hjärtmuskeln vid hjärtinfarkter. Vetenskapliga studier har visat att meldonium förbättrar energiomsättningen i hjärtmuskelcellerna hos människor. Däremot finns det inga studier som undersökt om meldonium ökar prestationen inom idrott.

Ämnet hamnade på den internationella dopingbyrån World Anti-Doping Agency's dopinglista först den 1 januari 2016. Substansen har dock funnits med på bevakningslistan sedan 1 januari 2015. Eftersom det kom upp på bevakningslistan relativt nyligen har det bara testats vid Wada-laboratorierna. De flesta laboratorier började testa för meldonium först 1 januari 2016.

Och detta är bara ett av de nya preparaten på marknaden...

"Tugga höjdmetrar"

5 mars 2016 | Bloggar – Lina Andersson

Backe upp och sen lite backe till och därefter går det riktigt uppför, rätt skönt får vi väl uttrycka det med glimten i ögat.

När man märker att all träning man lägger på sig själv ger utdelning så är det med en underbar känsla man ställer sig i duschen och är stolt över sin kropp. Stolt över varenda svettig minut man lagt ner och som nu visade precis hur det skulle vara.

Här i vårt Paradis finns det inte mycket plan mark, höjdmeter nästan var vi än springer, så det är bara att välja runda och springa backe upp och ner, olika höga och det är bara att välja... Vilken fördel!

Kliv kliv överlev - som Mathias Fredriksson sa inför Tour de Ski:s avslutning, och idag hände allt på samma gång, all träning och all energi kom precis samtidgt och levererade i varenda uppförsbacke, det var bara att trycka på och öka. Känslan just då är sååååå härlig och jag kände att nu är jag på gång igen :-) sen att jag fick sänka tempot lite nerförs för att hämta lite anda, det gjorde verkligen inte något.

Hoppas att vi kan inspirera alla andra till att gå ut och känna benen bränna och få energi och adrenalin som kommer att räcka för hela helgen och lite till... Trevlig helg, gott folk och kolla in vår länk om BACKTRÄNING, massor av tips till oss alla oavsett var vi befinner oss i utvecklingen!

 

 

...vetenskapliga belägg...

3 mars 2016 | Bloggar – Lina Andersson

...finns det inte i nån form i detta påstående som min sjukgymnast förmedlade. Hade helt glömt bort tipset men nu vid middagen då alla rostfria knivar stod i disken så slog det mig :-D

I ett tag nu har jag haft problem med stickande vader som krampar, det bränner, kryper och smärtar framförallt nattetid, Skitjobbigt!

Tror jag testat allt... vitamin B12, magnesium, massage, liniment, stretchat, extra vätska, resorb -  INGET HJÄLPER, suck.

Men så var jag återigen hos sjukgymnasten där många fler än jag går, allt från "vanligt skadade" till personer som får mycket cortison av olika anlednigar, och hon hade fått tidernas tips av sina cortisonpatienter som lider mycket av kramper. Hon informerade mig noga om att detta var helt utan vetenskapliga belägg och inget hon kan rekommendera men tror man på det så är det ju värt ett försök. Jaha!

-Du tar två rostfria kninvar och lägger under madrassen när du går och lägger dig och då avtar stickningarna och kramperna löser sig. Bordsknivar inte köttknivar, alltså.  

Eh hmm, kostar ju inget att prova men låter väldigt lustigt  så var tvungen att googla lite och jodå, massor av trådar med rostfria knivar på tvären under madrassen eller ännu hellre en rå potatis vid fotändan har hjälpt många med kramper efter några nätter. Fantastiskt enkelt, eller hur?!

Vill nu dela med mig till alla därute som, liksom jag, inte vet att så enkla knep kan hjälpa men glöm inte tvätta potatisen först ;-)

 

 

Höger och vänsterskida?!

1 mars 2016 | Bloggar – Lina Andersson

Jag knackade mannen till höger om mig på armen o sa med den allra lenaste röst:
-Vilket är vänster resp högerskida?
Han tittade på mig, la upp ett skratt och himlade med ögonen.
Sambon skyndade sig till undsättning (kom noga ihåg att detta var hans påhitt) och hjälpte mig tillrätta med lugnande ord: att nej, det kvittar vilken fot o skida.
Jag muttrade att det känns konstigt...

Dagen innan hade vi stått i minst 2 timmar o provat ut pjäxor till mig. Hur svårt kan det vara?!?!
Jag har str 37 och fick str 40, men hon verkade veta vad hon pratade om så jag godtog till slut läget efter diskuterat stortåns skav som smärtar absolut hela foten och benet, med något som lät som kallbrand, sambon var klar sen en stund tillbaka... Hon avslutade med ett lycka till o vi ses nog fortare än jag trodde! Vad menade hon med det?!

Men återigen, måndag morgon och ÖPPET SPÅR väntade...jippi!



Många toabesök i naturen för alla startande, erfarenheter och tips utbyttes, musiken skrålade och energierna flödade. Vilken morgon!

Efter sambon hjälpt mig med rätt skida på rätt fot så lovade vi att hålla ihop o peppa varann för nu gick starten strax... Att hålla ihop gick inte så bra... PANG och iväg, oj vad trångt det blev... Vi hade drömt sega drömmar om den första beryktade backen och nu var vi mitt i den utan att inse det. Jobbade oss upp o väntade med spänning på:
-Att snart kommer den!

Snön var riktigt blöt och tung och det var svårt med fästet... Svårt att stå på skidorna, svårt att byta spår, svårt att hålla takten, svårt att andas med bomull i näsan och ändå helt fantastiskt med alla ryggdunkar efter varje vurpa, alla glada åkare som tipsade om bättre teknik, som hjälpte mig att "klistra om" längs spåret. Den enda som var mindre rolig det var funktionären på scooter som sa att faller jag en gång till så plockar han av mig...hmmm...med svullet öga, blå näsa och sprucken läpp så fick jag bita ihop o nu jäklar gällde det.
Ingen scooter och inga band ska stoppa mig!

Halva sträckan avklarad, Evertsberg here I come, korvstroganoff med pasta var förberett av våra vänner som följde oss längs vägen. Åt, vallade om, toa  och kände att nu NU hade jag koll, bara halva kvar, tjohooo!

Missade helt att ytterligare en tuff nerförsbacke var på ingående... Jag jagade uppförsbackar, det var min absoluta styrka och lycka. Medan sambon tyckte att nerför var ju ingen fara.
Nerför = ramla och rulla = smärta!
Behöver jag säga mer....



Sakta men säkert fick jag upp tekniken, blev en riktig mästare på att åka diagonalt ;-) och kunde t.om fånga upp yngre tjejer o killar längs vägen o peppa de vidare till nästa station. Jag kunde ge tillbaka energi jag fått av andra, vilken känsla!

Min kropp o knopp samarbetade fantastiskt bra och med ljusglimtar från varje station i form av en puss o lite kärlek från sambon eller när våra vänner sprang jämsides med mig med sin iPad i högsta hugg o berättade hur jag låg i tid o hur fort jag måste åka... Det gjorde så mkt för mig, att få le och känna värmen. Kärlek.

När jag nådde Eldris, endast 9k från Mora, var jag klar. Jag hade klarat detta. Jag var nöjd och visste att "jag var i hamn" målet var nått. Mentalt var jag klar, jag hade inget att göra mer, jag kliver av. Tänkte jag. När Micke ser mig så kommer han att fatta rätt beslut åt mig... För att kliva av själv, mer än i tanken, det gick inte. Mycket lättare om han sa åt mig att göra det.

Han sa:
-Attan vad du kan, du har bara 9 k kvar, älskling. Så stark du är!

 
Jag tittade genom tårarna i mina ögon och önskade något helt annat, just då.
Jag muttrade, grät, var ilsken, klar, lycklig o åkte bort för att valla (förstår egentligen inte ens varför jag grät just då). Innan mina sista, hur lätta som helst, 9 k som var kvar...jag hade ju åkt ca 80 k nu så... Sambon kom o kramade mig, peppade o skickade iväg mig.

Fula tankar hade jag då om honom. Vad jag inte visste var att han hade insett att när hjärnan kraschar då måste han peka med hela handen och få mig i mål och att han just då led alla kval...

Vilken upplevelse, vilken grej jag fått vara med om...
Tänk att jag kl 06.50 samma morgon för FÖRSTA gången i mitt liv, nånsin, satte foten i en pjäxa och på en skida och åkte 9 MIL. Den känslan är mer värd än att jag åkte över mållinjen.

Sen att pjäx-tjejen inte trodde på mig, ja vad gör väl det. Jag visste inte riktigt vad jag gav mig in på men jag visste att mitt pannben - det är det inget fel på.

Och här sitter vi nu och kan skratta åt vilken sjujäkla utmaning sambon kom på till oss... och jo, jag skulle troligen göra om det, har övertagit svärmors längskidor så väntar bara på snön.... Väntar och väntar...



Ha kul i spåret och åk med förstånd, då kommer Ni långt!

(Ja just det, hur gick det för sambon? Han fick de där skaven, "kallbrandsskaven" och hann inte före repet i Oxberg. Trist nog)

Senast bloggat

Inga aktuella bloggar hittades.

Gilla Allt om Löpning på Facebook!