Marie Nilsson

Jag är 52 år och bosatt i Gävle. Har två vuxna barn som också gillar att tränar. Jag har tränat karate i 10 år men började med löpning 2011. Är en åretruntlöpare som springer hellre än fort och brukar delta i motionslopp.

Marie Nilsson

Före/efter, inne/ute

16 december 2019 | Bloggar – Marie Nilsson

Ibland kan det vara lite svårt att resa sig upp från soffan för att träna. Det är ju så skönt att sitta ner och vila efter en jobbig dag eller bara vila oavsett om det har varit lugnt eller inte tidigare. Jag och många med mig vet ju hur mycket skönare allt känns efter träningen och det oavsett vad du tränat. Jag har haft som princip att träna varje fredag eftermiddag för då får jag minst två "extratimmar" på kvällen. Jag har givetvis inte fler timmar på dygnet än andra även om jag tränat men det jag menar är att om jag tränar på kvällen, och det oavsett hur trött jag är innan, så blir jag pigg och orkar minst två timmar extra den kvälllen. Om jag inte tränar utan bara hamnar i soffan är jag trött hela kvällen och somnar före 22.00 men om jag tränar orkar jag så mycket mer. Nu när jag löptränar varje dag behöver jag inte fundera  om jag orkar/vill träna utan jag bara gör det. Helt underbart måste jag säga och än har jag inte känt efter om det är jobbigt eller inte. Det blir kanske svårare när jag börjar arbeta nästa läsår men jag hoppas att det fungerar.

Två dagar i veckan tränar jag på gym och då har jag valt att springa på löpbandet. Jag kan då ställa in hur fort jag vill springa. Det är bara att springa på. När jag springer ute är det mycket svårare att hålla kilometertider. Det jag har märkt efter att jag har börjat springa inne två dagar i veckan är att kilomtertiderna  ute går mycket snabbare. Igår gick den andra kilometern så fort att jag undrade om klockan hade visat fel och var trasig men så var det inte. Även om det är roligt och bra att springa inne när det är riktigt skitväder föredrar jag att löpträna ute och det även i blåst och regn. I lördags eftermiddag spöregnade det och var becksvart när jag åkte till Hemblingby för att springa. Det var jag och två bilar till på parkeringen. Det var nästan lite läskigt att springa under de förustättningarna men det gick. På löpbandet tittar jag på klockan och undrar hur mycket till jag måste springa. Tiden går så långsamt så långsamt medan när jag springer ute flyger både tiden och kilometrarna iväg. Vackert så! Det är bara att hoppas att det fortsätter så.

Jag har nu sprungit 26 dagar av 101. 29/2, d v s skottdagen är jag klar. Datumet känns ju långt borta men dagarna går fort och jag har ju redan sprungit ganska många så innan jag vet ordet av är det vår igen:) Det vänder ju snart med mörkret. Snart är ljuset på väg igen. För egen del hoppas jag att ljuset är på väg på många olika sätt och plan. Vi får väl se om det blir så. Det är bara att hoppas.

Vilket mörker!!!

25 november 2019 | Bloggar – Marie Nilsson

Vilket mörker november är en då! För mig på så många olika sätt. Det enda som är posirtivt är att det "bara kan bli bättre". Kan jag ju hoppas på i alla fall. För några  år sedan bestämde jag mig för att jag skulle fira in november med att göra  något den dagen, något som lättar upp istället för att deppa ihop inför detta mörker. I år var det lite ont om pengar då jag just nu är arbetssökande men jag och en träningskamrat från karaten gick ut och åt lunch ihop och det är ju också att fira. I alla fall för mig just nu.

För några veckor sedan var  det nästan så att det kunde vara tre olika årstider med någon dags mellanrum. Ena  dagen var det sommarvarmt för att sen bli en underbar höstdag och dagen efter var det snö och blask. Mig gör det inget. Ju "grisigare" väder desto lättar är det för mig att löpträna. Det är solen och värmen som gör det svårt att träna och då är jag en person som verkligen älskar sol och värme. 

Mina sista två yrkesverksamma år vill jag arbeta utomlands och då i ett varmt land. Ett problem är att jag ju blir mormor i mars men jag tycker nog att han (vet att det blir en han) kan vara med mormor ett ellerl två år och  gå i skolan i något annat land. Det var helt ok för dottern men vad svärsonen tycker vet jag inte. Och inte vad hon skulle säga om jag verkligen gjorde slag i saken. Nåja, det är några år dit.

För att underlätta  i detta mörker har jag beslutat mig för att göra det jag gjort en gång tidigare. Springa varje dag i  101 dagar. Förra gången sprang jag i 100 dagar så det måste ju bli minst 101 dagar. Förutsättningarna är att jag måste byta om och på "vilodagarna" ska jag springa mellan 1-3 km. Långlopp på helgen och intervaller/backe i veckorna gäller fortfarande. Just nu är det 5 dagar avklarade. Vad jag ska belöna mig med när det är klart återstår att se men något bör det ju bli. Tar emot tips:) 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dessa hundägare!!!

21 oktober 2019 | Bloggar – Marie Nilsson

Jag vet att det kan räknas som att svära i kyrkan när jag skriver att jag har problem med hundägare som har sina kära telingar lösa. Som hundrädd löpare är det fruktansvärt och det värsta är när dessa säger att hunden bara vill hälsa och att den är snäll. Som om jag bryr mig om det. Jag vill inte hälsa på hundar som är lösa och som jag inte känner. Gärna hundar i koppel men fan inte lösa hundar som kommer springandes emot mig. Det verkar enbart finnas snälla hundar i världen. Som aldrig gör någonting, allt enligt deras ägare. Nä, men någon gång ska vara den första och du kan aldrig som hundägare garantera att din hund inte kommer fram och hälsar.

De som inte är hundrädd eller de som har sin hund lös kan nog inte riktigt förstå hur det är när kroppen direkt går in i ett akut försvarsläge. Pulsen ökar, benen skakar och du tror nästan att du ska dö och det allt för "din snälla hund" och det som du tror är din rätt att ha den lös. Det enda fördelen med dessa  möten är att jag på ren adrenalinkick springar så oerhört mycket fortare än i vanliga fall.

Jag springer i ett friluftsområde och det är ca 30 procent av hundägarna som har sina hundar lösa. De flesta kopplar dem när du säger åt dem men en del gör inte det och då vet jag snart inte vad jag gör längre. De är oerhört korkade svar du kan få när du ber dem koppla hunden. Ett tag var jag så trött på dem för jag blev trött på mig själv också när man måste argumentera med hundägare som inte begriper att de ska koppla hunden att jag avstod från att löpträna och så kan det ju inte få vara. Jag började tacka de hundägare som hade sina hundar kopplade. En del blev verkligen förvånade men samtidigt glada.

Jag tycker om hundar, hundar som jag känner. Jag har ju själv löptränat med dotterns hund i många år men det var en för mig känd hund som inte var lös utan kopplad när vi sprang. I somras var det en hundägare som vägrade koppla hunden med motivering att hunden aldrig gjort något och att de har rätt att vara lösa??? Och det under tidsperioden då det var koppeltvång p g a av djuren i naturen. Det värsta jag varit med om var dock när det kom en hund bakifrån när jag tränade. Han löpte helt enkelt ikapp mig. Han ville hälsa  men det ville inte jag.

Nu har jag gnällt av mig lite och det är ju inte hundar eller hundägare i allmänhet jag har svårt för utan just dessa som vägrar koppla sina hundar när du säger åt dem. 

Nu så här i höstmörkret är det dags att plocka fram reflexerna. Glöm inte det!

 

 

 

Yes, I did it!

29 september 2019 | Bloggar – Marie Nilsson

Ja, jag gjorde det! Jag sprang samtliga spår i Hemlingby vid ett och samma tillfälle. I torsdags så sprang jag milen, 6:an, 2:an, 3:an, 2,5:an och 5:an. Så långt har jag aldrig sprungit vid ett och samma tillfälle och jag är just nu hur stolt som helst. Ett av mina mål för året är avklarat. Jag har varierat lite med vilket spår jag skulle börja med under veckorna innan. Ett tag var jag inne på att avsluta med milen för det spåret är det absolut roligast. Tänkte att det var lättast att springa det om jag vore trött. Samtidigt är det skönt att veta att det längsta är avklart. 6:an är helt klart det jobbigaste spåret även om det inte är riktigt 6 kilometer. Nåjan nu är det gjort och nu väntar bara en belöning. Problemet är att jag inte vet vad det ska bli. Jag är ju arbetslös just nu så något dyrt kan jag inte unna mig men men, vi får se vad  det blir.

Jag roade mig med att väga mig på morgonen innan loppet och sedan på morgonen dagen efter. Viktnedgången var så stor som 2,8 kg på ett dygn. Jag har alltså svettas bort så mycket på denna löprunda. Jag har inte förstått hur boxare kan svetttas och gå ner så mycket i vikt innan match genom att basta men nu förstår jag att det är möjligt. Imorgon måndag ska jag väga mig igen och se  om något av nedgången består. Kanske något men det är inte huvudsaken utan huvudsaken är att jag gjorde det. Fy fan vad jag är bra och vad bra gjort det var!

Det jag kan konstatera är, efter detta lopp och dagens runda, är att jag numera har lärt mig att löpa nedför backar. Jag har ju tidigare löptränat med hund och då måste du hålla emot nedför för annars går det alldeles  för fort. Nu efter några år utan hund har jag lärt mig att släppa på utför och det är en oerhört angenäm känsla.

En belöning skulle kanske vara att åka till Laholm och springa med Tila ett pass igen. Hon är gammal så det kan kanske  bli en gång till. Vi får se. Nu ska jag fundera över om jag ska ta ett glas vin en söndag eller om jag ska genomföra ett till träningspass idag. Det är ju karateträning i kväll. Vi får se vad det blir. En bok och levande ljus lockar just nu.

 

 

 

fattig, fit fighter!!!

11 augusti 2019 | Bloggar – Marie Nilsson

De tre F:en brukar ibland vara andra ord men jag väljer att se mig som detta istället. Fattig är relativt men då jag just nu är arbetslös så är jag fattig i jämförelse med vad jag tjänar när jag arbetar även om jag klarar mig.

Efter två pass karate hela sommaren tillsammans med gym och löpning kan man tro att vi har bra vatten i Gävle, vatten som gör att kläderna blir större vid tvätt och inte krymper som är vanligt för kvinnor i min ålder, d v s att kläderna ”krymper” vi tvätt.

Fighter kan jag tacka karaten och min mamma för. Fighter kan du ju vara på många sätt. Jag föredrar kata framför fight när jag tränar karate men här pratar jag om en mental inställning. Att veta när du aldrig ska ge upp samt att veta när du ska göra det är en bra insikt att ha och jag känner att den börjar komma nu.

Sommaren börjar lida mot sitt slut och snart hoppas jag att vardagen tar över igen och att det i min vardag finns ett arbete. Skolorna börjar snart och då kan jag vara vikarie om inte annat. Mitt mål att springa samtliga lopp i Hemlingby vid ett och samma tillfälle känns lite långt borta just nu men om jag nu är en fighter bör jag ju klara det innan sista september. Håll fokus på målet så går det. Jag får lova mig själv en rejäl belöning när det är genomfört och det oavsett hur fattig jag är

Senast bloggat

Inga aktuella bloggar hittades.

Gilla Allt om Löpning på Facebook!