27 september 2018 | Bloggar – Emil Haglind
T minus 2 dagar. Eller L minus kanske.
Skit samma, det är två dagar kvar till Lidingö.Nervositeten som har legat och grott några dagar ökar och i år är jag börjar bli riktigt laddad. Förra året var jag inte alls laddad, inte ens på startlinjen med fyra sekunder kvar.
Sprang enligt schemat 5 km igår på känsla. Kändes inte alls som jag ville, lite stolpigt och tyngre än det borde. Så nu blir det nog helvila sista dagarna för att inte gå in nertränad.
Taktikplaneringen skiftar hela tiden.
Gå ut hårt för en bra tid och riskera att gå tom?
Löst och större chans att orka men risk för att inte göra en så bra tid som möjligt?
Gå på känsla?
Jag vet inte.
Det jag vet är att jag ska hålla mig på motionsspåret och inte i terrängen. Inga dumma omspringningar. Försöka hålla min egen fart första 20 km, oavsett taktikval, och sen hitta nån farthållare att hänga på in till mål.
Jag startar 12.50.
Det ska bli kul.
23 september 2018 | Bloggar – Emil Haglind
Då har jag hittat lite tid och inspiration att skriva något dravel igen.
Inspiration har fullits vid flera tillfällen. Också tiden har funnits ibland. Tyvärr har det inte inträffat vid samma tillfällen
och då har det ju inte blivit något skrivet alls, trots att ämnet kanske hade varit värt att skriva om eller skriva ur kroppen.
Men nu är det söndag morgon, hundpromenaden är avklarad, den kvinnliga delen av familjen sover och sonen har hittat ett nytt spel på mobilen.
Egentid alltså.
Facebook berättade för mig att det idag var ett år sedan jag kom i mål på Lidingö 30k på tiden 2.40.
Ett ganska bra lopp ändå med tanke på förutsättningarna (skadad som vanligt veckorna innan) och värdelös strategi (fartlek i lingonsriset första 15 km är inte en vinnande taktik).
Idag är det 6 dagar kvar till Grönsta gärde på Lidingö får finbesök igen. Och dessutom kommer jag.
I år har jag faktiskt varit skadefri i 6 veckor i
innan loppet och jag ska väl klara av sista dagarna utan belastningsskador också.
Fram till mitten av augusti var ju lika dålig som varm men efter det har det gått spikrakt uppåt och jag törs nog säga att min löpform är, med mina mått mätt, bra.
Jag är inte alls tränad för längden, har bara ett pass över 20 km sedan 2a juni, men det får bli som det blir. Sista 5-6 km på Lidingö är ju ändå bara nedförsbacke...
Målsättningen är iallafall under 2.30 men det viktigaste är att jag kommer i mål och är nöjd med min insats, sen spelar det ingen roll om klockan stannar på 2.20 eller 2.40.
Klyschigt värre men jag är tillräckligt gammal för att inse att det är prestationen och inte resultatet som är intressant.
*Diskret brygga från "gammal"*
Att vara gammal ja... Var med sonen och hans orienteringsgäng på ett studsmatteland i Eskilstuna igår. Eftersom jag inte får betalt för att göra reklam för dem tänker jag inte skriva namnet men man kan både "hoppa&poppa" där.
Alla medföljande föräldrar (mest pappor faktiskt) insåg nog att lekland följt av en timmes bussresa inte är nån mirakelkur för stela kroppar och eftersom vi alla ville kunna gå av bussen för egen maskin fick barnen leka själva.
Gissar att jag kommit upp i den rutinerade åldern när man ser en del av leklandet och första tanken hos sonen är "Kolla vad kul!" samtidigt som min tanke är "Kolla vad farligt!". Han hade rätt, det var roligare än farligt, trots att han lyckades slå örat i sitt egna knä.
Hade jag ens kunnat nudda örat med knät utan att gå sönder hade det varit en prestation utan dess like.
*Diskret brygga igen*
Orientering måste vara en av världens bästa, och mest understattade och bespottade, idrotter. Jävla högtadium som förstör för alla.
Jag var i rätt bra form på högstadiet, hade hyfsad kondition från fotboll, innebandy och handboll (min bästa gren i samtliga var förövrigt träningsnärvaro...). Men orientering i skolan...
Kallt, regnigt och direkt omöjligt att hitta de jävla kontrollerna. Och alla jag pratat med (förutom de som tränar just orientering) har samma erfarenhet.
Nu, som vuxen småbarnsförälder, förstår jag storheten i att tävla individuellt i lag. Alla ihop men på individnivå.
Orienterare är ett egen folk. Men ett trevligt folk där alla är kompisar med alla.
Tävlingarna är oerhört kompromisslösa: Springer du fel är du körd, missar du en kontroll blir du inte godkänd; inget resultat hur snabbt eller hårt du än kört.
Att jämföra med ett vanligt lopp där man kan småprata sig i mål, gå så fort det blir lite flåsigt och få medalj ändå.
För mig som är totalt ointressarad av kläder (såvida de inte går att träna i) är arenan för orientering underbart. Här är det inget materiell status. Visst har vissa det nyaste.
Men på ett ställe där gröna Tretorn-gummistövlar är det bästa på fötterna, majoriteten av de tävlande har tights eller 3/4-byxor som fångats av alldeles för många grenar, och vissa av tröjorna gjorde sin debut innan jag föddes finns ingen sån prestige.
Den miljön fostrar människor på ett bra sätt.
Jag menar, försök få den snabbaste orienteraren att skryta över sin insats. Nä, hen är mer intresserad av hur det gick för 8-åringen som också nyss gått i mål.
Eller som igår, när min son stoppar killen i den gula ledarvästen för P16 för att fråga var på kartan de är. Och han tar sig tid att peka ut platsen mitt under sin egen tävling. Coolt och väldigt uppskattat, en stor förebild. Det var det viktigaste som hände sonen den tävlingen, det han la mest vikt vid efteråt.
Nu är den egna tiden slut, famlijen börjar röra på sig och det vankas frukost.
Väl mött nästa gång.
14 augusti 2018 | Bloggar – Emil Haglind
Ångaloppet klarade sig även utan mig i startfältet. Bland mina träningskompisar var det i princip bara bra resultat; pallplatser, topp-placeringar, slagna PB:n och uppnådda mål.
Jag var där med mina föräldrar och kollade, var kul även vid sidlinjen men såklart det var lite surt. Nästan skönt att jag var förkyld också, lite mindre sugen på att springa då.Förkylningen fick sällskap under måndagen av feber och den håller fortsatt mig i schack. Förhöjd temp, rivig hals och hela huvudet fullt med snoriga bakterier.
När jag legat en stund i soffan börjar rastlösheten infinna sig och tanken på en kort hundpromenad infinner sig. Tills jag kommer till köket några meter bort, då är det vilopaus och min lata hund vrider sig nöjd ett halvt varv till i soffan.
Nu är jag ju nästan helt frisk från mitt ryggproblem och kroppen känns, trots snart 30 timmar i vågrätt position, ganska lätt. Ordet "smidig" kommer väl aldrig kunna beskriva mig men nånstans åt det hållet. Jag hade sms-kontakt med "min" fysioterapeut Ronja för att fundera på höstens Prehab och hon berättade att jag hade en immunförsvarsuppgradering.
Låter väldigt mycket bättre än "dyngförkyld". Jag kommer gå in med 6 veckor kvar till Lidingöloppet med immunförsvar 2.0. Lite synd att mjukvaran för löpkonditionen står på väntelista för att uppnå v1.1...
För övrigt börjar jag faktiskt uppskatta att skölja näsan med saltvatten. 2.5 dl i ena näsborre och 2.5 dl genom den andra. Blir väldigt rent och det känns som att saltet hittar bakterierna bra. Bra att bryta av med eftersom nässpray torkar ut slemhinnorna rätt snabbt i den kvantitet jag använder just nu.
Annars håller jag nässpray som en av medicinens bästa upptäckter, strax efter cellgift, antibiotika och penicillin. Typ.
10 augusti 2018 | Bloggar – Emil Haglind
Det går faktiskt framåt just nu. Hade Ånga varit nästa helg hade jag nog kunnat köra sprinten. Jaja.Igår kom jag ut på en runda ihop med Ronny. Lite asfalt, mest stig och lite vanligt motionsspår. 6.7 km fördelat på 35 minuter. Som vi vet skiljer sig farten rejält mellan asfalt och obanad terräng så snittfart är oväsentligt men enligt klockan snittade jag 177 i puls så det var rätt bra tempo ändå, men visst känns det att det var typ 6 veckor sen jag sprang.
Så sjukt skönt att komma ut igen och stundtals kunna slappna av och bara springa utan att känna efter om ryggen bråkar.
Och nu på morgonen är det faktiskt inte så mycket sämre än igår så ingen överbelastning. Bra.
En lite mindre bra sak är att jag är tjock i halsen och tycker jag luktar sjuk-ångor. Kanske blir en vilohelg istället alltså, istället för att träna både lördag och söndag. Bonusvila för ryggen alltså.
Men redan ikväll blir det ryggläge. Kl 17 visar SVT1 EM i Triathlon med Ludde Fleetwood. Kolla!!
8 augusti 2018 | Bloggar – Emil Haglind
Till sist sprang tiden iväg.
Ryggen hann inte bli bra till Ångaloppet. Min lagkompis Ronny har varit väldigt tålmodig och också gått med på att byta till sprinten för att jag ska kunna tävla men icke, nerven är inte tillräckligt bra. Surt.
Jag har vacklat fram och tillbaks på om en start kanske vore något iallafall. Det föll på det dåliga samvetet mot Ronny, ville inte paja hans lopp med att inte komma i mål.
Men tänk om det hade funkat? Det är ju bara en mil.Till sist tog Ronny beslutet åt mig när han fick tag på en ersättare av rang och vips seglade "Ett jävligt snabbt lag" upp som storfavoriter till segern och som kommer göra skäl för namnet. Lite som att byta ut en småskadad korpenspelare mot Peter Forsberg.
För min egen del blir det publikplats och ett flyttat mål; Lidingöloppet i slutet på september.
Rätt trist såklart men det kommer nog nya chanser. Ryggen läker med myrsteg och inom en någorlunda nära framtid borde jag kunna vara tillbaks där jag var innan sommaren och jag räknar kallt med att komma än längre. Förhoppningsvis lite klokare än innan.
