Emil Haglind

Jag bor i Nyköping med min fru, två vilda barn på snart 6 och 10 och en förvuxen hundvalp. I träningsvärlden är det triathlon för hela slanten sedan några år och i år ligger fokus på Ironman Kalmar som är stora målet.

Emil Haglind

Det satt en tiggare...

27 februari 2016 | Bloggar – Emil Haglind


På vägen hem från ett kalas idag hoppade familjen in i en mataffär för lite kompletteringshandling till middagen.
Utanför satt en tiggare, en kvinna i 50-årsåldern. Tror jag, hon såg långt mycket mer sliten ut än de 50-åringar vi är vana att se.
Hon hade en mörk jacka, någon sorts sjal på huvudet och en filt över de korsade benen. Framför henne stod en pappmugg och bredvid låg en plastpåse med någonting i.
Hon påminde om en av de gamla kvinnorna som ibland finns på turkisk yoghurt, fast 20 år yngre och 20 kilo tyngre.
Jag hamnade före resten av familjen på väg in i affären och kvinnans fokus hamnade på barnen, vilka hon hälsade väldigt trevligt på.

Vi plockade ihop det vi skulle ha i affären och i kassakön berättar min fru att hon köpt ett vanilj-hjärta till kvinnan utanför och ville även ta ut 20 kronor till henne "eftersom hon verkade så snäll."
Min första reaktion var att sucka, himla med ögonen och muttra lite ifrågasättande . Men frun stod på sig och pengarna togs ut. Jag gick återigen ut före familjen, några meter bakom mig gav min dotter kvinnan pengarna och hjärtat.
Jag såg inte överlämnandet men enligt min fru var det värt långt mycket mer än 28 kronor för den blick min dotter fick av kvinnan.

När vi sen satt i bilen och väntade på att barnen krånglat klart med bilbältet tittade vi på kvinnan. Hon log och hälsade mot de 15-20 personer som hann gå förbi men bara ett fåtal av dem så mycket som tittade på henne, än mindre hälsade tillbaka.

Hur kommer det sig egentligen, att vi är så dåliga på att se människorna som sitter utanför ingångar runt om i städerna? Jag vägrar tro att alltför många av oss platsar i brunskjortornas intelligensreserv. Jag tror svaret inte finns kollektivt, utan måste ner på individnivå. För egen del hälsar jag alltid på människor om jag blir hälsad på, oavsett miljö. Däremot är det sällan jag hälsar på helt främmande personer så länge inte situationen kräver det.

Just människor som sitter ner är svårt att hälsa på, speciellt om de tigger. Jag avskyr att se ner på människor, både bildligt och bokstavligt. Och på något sätt blir det bägge delar utanför Ica, även om jag inte vill det. Jag är helt plötsligt kapitalet och människan nedanför är i behov av min hjälp.

Det är svårt.
Jag tycker det är jobbigt att gå förbi just för att det är en sån ekonomisk skillnad mellan oss och jag vet inte vad som förväntas av mig. Jag får ett stort uns dåligt samvete när jag går förbi med en påse chips och hon inte har ett skit.
Det är klart att jag har råd att ge, i det här fallet henne, lite mynt eller en liten sedel, men är det lösningen?Jag vet inte. Antagligen inte men det är klart att det hjälper henne att komma igenom dagen.

Det är nog här problemet finns. Det dåliga samvetet får oss att titta åt andra hållet, då syns det inte. Eller så intalar vi oss att det bara är på låtsas, att kvinnan på marken nedanför mig egentligen har allt hon behöver och bara sitter där för att hon är lat. Eller utnyttjad i någon form av människohandel.
Visst, jag vet inte om hennes plastpåse är full med 100-lappar som väntar på att lösas in. Kanske var BMV:n en bit bort hennes. Antagligen inte. Och är hon utsatt för människohandel är det definitivt inte andras sak att döma henne.

Vad skulle krävas för att jag skulle åka genom hela Europa för att sätta mig på asfalten med en pappersmugg framför? Oerhört mycket. Framförallt att lämna fru och barn mitt i vintern känns helt overkligt, och det är det. Det är inte min verklighet.

Och jag vill definitivt inte utmåla mig som någon bra person. Jag ger väldigt sällan pengar eller mat till de som sitter utanför affären. När jag ger har jag småpengar i fickan, jag har aldrig tagit ut pengar för att ge. Däremot hälsar jag alltid.

Min fru är en bra person. Hon tar ut pengar ibland och ger bort, ibland ihop med något ätbart. Medan jag står bakom och muttrar. Hon vet vad några av dem heter och var de kommer ifrån.

Och vad vill jag säga med det här? Vill man inte ge pengar så skit i det. Men hälsa FÖRIHELVETE! Se människan som sitter utanför affären i alla väder och orkar se alla som går in och ut med fulla påsar. Och hälsa med ett leende. Jag hade aldrig orkat. Även om jag haft en BMW en bit bort.

Thrive står för dagens fundering

26 februari 2016 | Bloggar – Emil Haglind

Thrive är en bok om plant-baserad kosthållning (plantbased) skriven av Brendan Brazier. Alltså högkvalitativ vegansk kost.
Jag försökte för snart två år sedan. Det gick bra överlag, var väldigt pigg och fick nog bra framsteg i träningen. Jag var rätt ny på cykel och simning så har svårt att jämföra.
Jag gick ner 4 kg på 5 veckor också utan att känna av det på något annat sätt än att kläderna satt lösare och att mamma blev orolig.
Tyvärr är det svårt som 17 att hålla strikt vegansk kost i en fanilj där resten äter som samhället i stort. Det har mycket krångel de veckorna.

Just idag har jag nog ätit precis tvärtemot, med mycket vitt mjöl, socker och mejeriprodukter och mår som jag förtjänar. Just därför är jag nog extra sugen på en detox.
Vi får se vad som händer men jag borde kunna äta mer grönt då och då utav bara farten och välja bort det värsta utan större ansträngning. Bara att bestämma sig.

Imorrn bitti väntar 3 långa timmar på cykeln följt av en kort jogg. Kostplanen då består av banan, godis och vatten. Bra thrive-frukost. Men det är det enklaste som finns hemma just nu. Det kräver lite planering att byta kost.

För den som vill veta mer rekommenderas följande länk:
http://tedxtalks.ted.com/video/Find-your-athletic-edge-Brendan
Eller googling på Brendan Brazier

En lugn torsdag

25 februari 2016 | Bloggar – Emil Haglind

Semester idag eftersom barnen och frun har skollov. Väldigt skönt.
Kunde inte sova längre än till halv 7 ungefär imorse. Somnade runt 22.30 igår så det kanske inte är så konstigt men lite surt att inte kunna utnyttja sovmorgonen när den dyker upp.

Blev en del pärlplattande med sonen i förmiddags innan en skön 40-minutersjogg i solen, runt Nyköpingshus.
Eftermiddagen bjuder på lekland med sonen medan dottern går på bio med en kompis.

Dagens fundering är om jag ska försöka mig på att simma till och från jobbet i sommar... Vattenvägen finns men tveksamt om det är försvarbart att klafsa in i en hotell-lobby i våtdräkt... Och andra alternativ kräver logistik... Men det vore lite kul och bra transport-träning. Några månader kvar tills det är tillräckligt varmt i fjärden så det finns tid att fundera.

En trött och hungrig onsdag

24 februari 2016 | Bloggar – Emil Haglind

Viss dagar är bara så för mig, det spelar ingen roll hur mycket eller vad jag äter, det blir inte tillräckligt. Kroppen suger åt sig allt och skriker efter mer.
Idag var en sån dag. Sparkade igång 5.30 för att cykla ett teknikstyrkepass efter ett snabbt toabesök. På toa blev jag sittande i Facebooks mentala frizon innan jag upptäckte att klockan redan var 5.45 och jag fortfarande var lika trött som när frun petade mindre trevligt på mig då klockan ringde (jag sover med öronproppar, hon har sovmorgon, klockan ringer 5.30...)
Dagens cykelpass var oerhört segt, fick tvinga mig igenom teknikintervallerna i rätt W-zon, normalt ligger de i övre kanten. I vilan mellan intervallerna var det inga problem att hitta zon1, vilket brukar vara svårt annars.

Kom igenom passet, två äggmackor till frukost, dusch och iväg till jobbet.
Vissa dagar är frukostbuffén mer uppskattat än andra och så var det idag. Jag undrar hur lång tid det tar innan kollegorna börjar vänja sig vid mina frukostportioner och de som inte vet vad jag gör på fritiden undrar nog var allt tar vägen eftersom jag väger in på ca 70-72 kg på 180 cm. Och ibland när jag funderar på om jag tagit FÖR mycket mot vad som ser rimligt ut räcker det att kolla hur mycket som kasseras...
Nåväl.

Väl hemma efter en arbetsdag med ökad trötthet slog tröttheten till rejält efter middagen och jag funderade på hur simpasset på kvällen skulle gå. Hade det varit vilket annat pass som helst hade det blivit antingen återhämtningsjogg eller promenad eller zon 1-2 på cykeln. Gym hade jag hoppat helt.
Men det är konstigt, ju tröttare jag är innan ett pass i vattnet, desto bättre verkar det gå av någon anledning. Kanske är jag mer avslappnad. Eller så tänker jag mer på tekniken istället för att simma så fort som möjligt. Men idag hade jag inga större tankar om mig själv och hoppades in i det sista på ett lugnt teknikpass. Det blev tvärtom, ett konditionspass väldigt nära min tröskel.
Men det gick vägen och jag kände mig relativt pigg genom hela passet. Visslade in i duschen tillochmed. Endorfiner och dopamin är bra skit. Simmade första gången med paddlar på en dryg månad vilket kändes helt ok så jag gissar att den är läkt. Ska såklart passa mig för överansträngning igen men på rätt väg.

Och nu är det snart dags att sova. Ledig dag imorgon. Hoppas jag kan sova ordentligt, tror jag behöver det. Undrar förresten om det finns något mer att äta...?

Jag vill ha ljus...

23 februari 2016 | Bloggar – Emil Haglind

Idag tittade solen fram en stund i matsalen på jobbet. Så härligt att se. Och så långt borta... Jag börjar bli trött på mörkret nu, som många andra på våra breddgrader.
I jobbet är jag väldigt mycket inomhus. Som många andra. Jag känner nu att jag i vissa fall var bortskämd på förra jobbet där jag var mycket utomhus. Men så kan det vara, svårt att bli helt nöjd. Och på mitt jobb är det ganska ljust ändå. Men inte riktigt samma sak...
Jag vill springa och cykla i solen, simma i sjön. Hoppas våren kommer tidigt. Det är skönt att springa på kvällen också. Men det är så mörkt...


Och att ta kort under en löpning är svårt. Synd att jag inte kollade bilden, för kvällens måne förtjänade en bättre upplösning.

Gilla Allt om Löpning på Facebook!