Petra Sporre
23 mars 2016 | Bloggar – Petra Sporre
Installerade FMTK-appen första dagen den släpptes, men sen har jag låtit den vara. Idag saknade jag total inspiration till träning, det enda jag visste var att jag behövde träna. Drog upp appen och dagens pass poppade upp.
Löpning med intervaller. 2 km lågintensiv, därefter 100 meter högintensiv följt av 100 meter lågintensiv i 4 omgångar, därefter 1 km löpning och samma vända igen med intervaller. Jag la på ytterligare en hel omgång, och sen lugn jogg hem. Nu blev det kul, något hände och kroppen svara bra. Jag trodde inte att den var så på och med mig, då jag känt mig rätt fysiskt trött efter mycket träning både fysiskt och mentalt, tänk så huvudet kan lura.
Ibland kan en löptur bli lite monoton och händelselös även fast man pimpar till den med bra musik i lurarna tex. Den lär bli använd fler gånger av mig, och jag tror den kommer överleva många trender och popups. Det här är vanlig enkel grundläggande träning som vem som helst kan göra, har man bara lite kläder som tål svett och rörlighet och ett par okej skor, bara till o köra! Tummen upp för FMTK!!
21 mars 2016 | Bloggar – Petra Sporre
Under två helger i rad har jag pumpats av massa härlig inspiration. Nu så, nu ska här ändras. Det är måndag och det vet ju alla, att det är Då det händer. Det är dagen då man gör förändringar. Men, nej, sorri. Ärligt talat har jag gjort väldigt få förändringar just på en måndag. Jag har gjort mina förändringar när det känts rätt. Måndagsförändring är laddat med ångest för många och således även för mig. Måndagar är en ständig tanke att få in glädje för mig, så förändringar på en måndag är att bara kasta i soptunnan. Min inspiration hör till kosten. Kost för just min prestation, mitt mål till en starkare och gladare kropp. Jag har väldigt bra koll, jag vet hur mycket protein, kolhydrater och fett som är bra, vilka livsmedel som gäller, men det är slentrian, det är direkt tråkigt, astråkigt till och med, att fixa mat, jag hittar på tusen ursäkter och latar mig i min trygghet att kasta in nåt okej i ugnen.
Jag träffar många som säger- jag vill springa, jag vill lära mig springa. Det är lätt att tänka: Men gör det då da. Men det är inte kanske bara att göra. Det finns oftast faktiskt inga kroppsliga hinder, förutom sin egen självbild. Många tycker och tror att man måste ha en speciell kroppstyp för att springa. Den tanken är bara att slå bort. Jag har stött på och känner många som springer. Det är verkligen en flora av människor. Det är överviktiga, det är underviktiga, maniska, fysiskt skadade kroppar, opererade, proteser, tejpade, överrörliga med mera. Så jag hävdar att det främst handlar om det mentala, vad som händer i hjärnan och vad någon kanske sagt eller hur man ser på sig själv. Det går att springa om man på riktigt och verkligen vill.
Ursäkterna-låt ursäkterna hagla. För stor, har inte kläder, vågar inte vara med andra, tänk om någon ser mig, inte kan väl jag, jag har inte tid etcetera. Men vill du verkligen springa, så kommer de här ursäkterna vara skrattretande när tröskeln väl är övervunnen. Jag och en vän som är hälsocoach gick och pratade om trygghet och förändring. Hon la in bilder av vägar i hur man kan bryta sina tankar och handlingar.
Din hjärna är van vid tankar som du behöver stoppa upp och ifrågasätta. Motorvägen. Den är stor, skön att köra på, inte många kurvor eller hål i vägen. Avfarterna är stora och uppmärkta med både nummer och beskrivningar dit du ska. Hjärnan behöver inte arbeta. Det är nästan så man kan sluta ögonen en kort sekund, tankarna kan få vandra. Om du håller dig kvar på motorvägen, så kommer ursäkterna härska. Tryggt och mysigt, och tråkigt?!
Sväng av, kliv ur bilen och se om du kan hitta hem utan väg, karta, kompass. Sätt ena foten framför den andra. Gå när det känns läskigt, spring 4, 5, 10, 100 meter. Titta framåt och utse en punkt du ska ta dig till, titta ner på fötterna, knäna, känn efter hur rumpan beter sig- skumpar den-skratta åt det. Rumpan skumpar på alla oavsett kropp. Spänn och släpp magen och notera skillnaden, vad händer med armarna. Bara notera och se framåt, och vänd dig bakåt för att få ett kvitto- du kanske tagit dig fram jättelångt, och du har bildat en liten stig bakom dig.
Börja inte på en måndag, utan börja den dagen när andan kommer. Leta fram skorna, som antingen är för gamla och fula eller nya och fått stå som ett dåligt samvete. Dra på dig dem. Snygga kläder eller inte. Ja, ett skal av snygga kläder kan ju uppmuntra, men det gör dig faktiskt inte bättre. Det är inte yttre utrustning som ger dig bättre kondition och snyggare steg, det är Att komma iväg.
Jag uppmuntrar och utmanar dig att skriva ner ursäkterna, rannsaka dem, och dra på dig skorna. 20 min räcker. Du kommer få payback direkt, din kropp ger dig tillbaka glädje och måbra hormoner, och förhoppningsvis ger det mer vilja. Har du varit ute en gång och sprungit, så kan du kalla dig löpare!
Nu börjar jag, men ny inspiration till min kost, för det jag vill prestera. Ursäkterna ler jag åt, men respekterar. Förändringar är galet svåra att genomföra, men föränringar som gynnar förbättring, ångrar nog inge.
16 mars 2016 | Bloggar – Petra Sporre
Nu kommer en helg fylld av föreläsningar. För andra gången är jag kontrakterad att följa med och hålla i träningen och jag ser verkligen fram emot att träffa många av mina vänner och nya bekantskaper. Gården där vi kommer spendera helgen på har en omgivning där jag skulle kunna göra det enkelt för mig att skapa ett pass uteslutande i skog och terräng.
Att springa i skog och terräng är bättre än det bästa styrketräningspasset. Bålens inre stabiliserande muskulatur måste vara påkopplade hela tiden, fötterna får jobba med alla sina små muskler, knäna får stabiliserings och de stora musklerna i lår och rumpa pumpar i olika steg -höga och låga, sidan och kanske lite klättring, sinnena måste vara påkopplade och därmed blir huvudet rensat och mår bra.
Jag ska däremot inte göra det totalt enkelt för mig. Av den enkla anledningen att i denna vackra miljö som vi kommer vistas i så är det direkt brottsligt att inte nyttja hela omgivningen. Jag bygger passen där vi kommer njuta till fullo av omgivningen och kittla varenda sinne som vi kan utsätta våra kroppar för. Synen ska gynnas av havet blågröna is och vatten. Hörseln få ta in tystnaden av det som naturen ger. Vi ska lukta in kall och frisk doft av vårdoft som kommer från jord, hav och träd. Känna krispigt nyväxt gräs mellan fingrarna och knaster av småsten under fötterna. Och vi ska smaka, smaka på egentid och extremt god ekologisk mat som serveras på gården. Det är ett hälsocamp www.pnc.nu för den kostintresserade. Jag som är personlig tränare och kostrådgivare så är detta en höjdpunkt där jag får vara i mitt esse i en hel helg.
9 mars 2016 | Bloggar – Petra Sporre
Såg ni Kalle på TV igår? Jag blev lika upprörd som han. Jag satt hemma med halvöppen mun och undrade hur det kan vara såhär i skolan. Men-Jag behövde inte gå så långt tillbaka än till mig själv. Jag gjorde allt för att slippa vara med på skolgympan. Det var jag som stod där bland de sista att väljas ut i så kallade laglekar. Vem känner igen sig? Rätt många va. Det är egentligen rätt korkat att ha lagspel i skolgympan. Det hela handlar om att bara Röra på sig, och det bästa vore väl att i största bästa mån anpassa det så nära individnivå som det är möjligt. Ärligt- så hatar jag fortfarande lagsporter, stafetter – ja ,där det handlar om att kroppen ska visa sig prestera något. Prestationskraven ligger som en dimhöljd ridå framför mina ögon och jag får en stor klump i halsen som växer sig ner i magen, stoppar allt, kan inte andas, känner ingen hunger, nästan febrig, mår lite illa och blir stressnödig och måste gå på toan hela tiden. Det är av den anledningen jag faktiskt avskyr att tävla och gör det inte heller. Men- jag gillar utmaningar där jag själv visar och bevisar för mig själv att jag kan. Jag kan springa, bara det. Jag kan ibland springa jättesnabbt, och ibland kan jag springa jättelångt, men jag tävlar inte med någon, däremot kan jag jämföra mig med mig och jag är faktiskt stort sett nöjd med mig själv efter varje träningspass, för min kropp Kan ge mig rörelse och ge min hjärna tillfredsställelse.
Att jämföra sig med rätt människor, det var något jag faktiskt rätt nyligen på djupet lärde mig. Jag har stort sett alltid jämfört mig med människor som jag inte ska jämföra mig med, som jag inte ens kommer vara i närheten. Det är ju helt fel att jämföra sig med någon som har helt andra förutsättningar överhuvudtaget, det jag nu använder de här människorna till är inspirationskällor och jämför mig nu med mig själv, med mina förutsättningar, mina begränsningar, mitt liv att anpassa mig efter. Efter den insikten så känns mitt liv mer innehållsrikt och mycket lugnare, det är en skön styrka och känsla. Den största vinsten är att jag med 120% verkligen kan vara avundfrisk på en person som lyckas eller vågar ta ett steg som jag inte vågar eller vågat ta, och se på det med glädje, den personen har sina förutsättningar, sina stöttepelare som ger den det stöd som den verkligen vill. Och jag har mina. Vad mycket enklare livet blev helt enkelt. Att lyssna på sin andra, eller första hjärna, det vill säga magen, är att vara snäll mot sig själv. Den känslan, att ge sina barn en rolig förutsättning till att röra på sig efter sina förutsättningar. Ger skolidrotten de förutsättningarna? Ger föräldrar de förutsättningar och hjälp till att barnen ska utveckla sig individuellt inom det den gillar, oavsett om det är lagsport eller enskilda motionsformer. Finns det tillräckligt med kunskap hos vuxna och barn för att ge förståelse för vad motion är bra för? Bara en sån enkel sak som att var 30:e minut ställa sig från stolen och röra sig i några sekunder, och att röra sig mer än 60 minuter per dag? Med handen på hjärtat, hur många gör det egentligen. Jag tycker det är alarmerande att tonåringar får diabetes typ 2, benskörhet och med det troligen även har hjärt och kärl-problem. Idag i Sverige, så sägs det att vi lever längre- jättekul, men hur många lever länge helt friska? Är det Ok att ta livsuppehållande kanske kroniska mediciner redan innan man är 20 år? Dessutom många med dåliga betyg i skolan, för när vilar de nånsin hjärnan och låter kroppen jobba och tillgodose hjärnbalken med blod för att sortera in all nödvändig information och kunskap…
Nä, idag är jag lite upprörd. Varken Kalle eller jag kan få barn eller vuxna att förstå innebörden av vad röra sig har för betydelse för kropp, själ och hjärna, men jag inbillar mig att kan jag få mina barn att förstå, så är det en start. Jag skulle vilja komma och ha en föreläsning i mina barns klass om kost och motion.
7 mars 2016 | Bloggar – Petra Sporre
Ikväll har jag min chans att verkligen hänga med i min sambos tempo. Han har varit hängig i några dagar. Då får man passa på. Tummen upp för mig.
Jag får ofta frågan- Hur hinner ni med att träna så mycket. Det är ju så skönt att hamna i soffan och starta om kroppen går bara inte. Då undrar jag om ens kroppen varit igång under dagen, för oftast så är det mest huvudet som fått jobba. Kroppen har i bästa fall transporterat sig mellan stolar. Det är inte kroppen som ska startas om, den ska bara få nyttjas efter det att huvudet fått ligga i hårdträning hela dagen med allehanda beslut och inlyssning. För att hjärnan ska få ro, behöver kroppen sättas igång och gynna hjärnan. Tillbaka till frågan hur vi, det vill säga jag och min sambo, hinner träna så mycket, så är det för att vi helt enkelt prioriterar och hjälper varandra att hitta tid. Det är inte svårt alls, för det ger valuta att se sin partner glad och lyckofylld av att få sin timme eller vad det kan vara. Våra barn ser oss föräldrar som de som tar hand om oss själva, och vill också ta hand om sig själva. Vi har en medveten miljö hemma där kost och motion är en självklar del. Vi äter i andras ögon kanske konstig mat, såsom blomkålsris, mycket fisk och skaldjur, zucchini eller kålpasta. Vi äter popcorn som snacks på fredagen och -vi äter lördagsgodis. Vi väljer bara medvetet vad vi äter i 80% av fallen.
Tiden till träning borde egentligen var lättare för gemene man att hitta. Det är 168 timmar på en vecka. 56 timmar (ca 8 timmar/dag) är vikt för sömn, lika många för arbete. Då har vi alltså kvar 56 timmar till övrigt. Det är 8 timmar per dag. Om man inte kan prioritera in sin kropps rörlighet någonting på 56 timmar, så undrar jag vad andra gör hela tiden? Jag kan Lätt fastna framför sociala medier eller ett bra tv-program, även om jag sällan hamnar framför tv, men när jag väl gör det, så fastnar jag, så visst förstår jag -till viss del, men jag kan tycka att det är rätt skönt också att Träna framför TV:n, och jag Gör det också många gånger hellre än att ge mig iväg och tränar, det spar nämligen tid. Det handlar kanske om något så enkelt att bryta mönster och bygga en ny mer stimulerande rutin som gör att kroppen håller lite längre, och även huvudet som en medföljd av det.
Okej- jag är ingen övermänniska. Det är helt klart. Både jag och min man tycker det är helt Ok att ha lite skit i hörnen, vi hinner inte heller allting vi skulle vilja, men jag lovar att vi skulle hinna ännu färre saker om vi inte prioriterade att träna våra kroppar till välbefinnande.
Ikväll, då ska vi ut och springa, jag och min sambo. Det gör vi under den tid som våra barn är på sin träning. Vi har totalt 50 min på oss att ta en löptur. Vi kommer rätt långt på det. Det absolut bästa att springa tillsammans är att vi pratar så bra. Vi lyssnar på varandra och samtidigt som vi pratar om våran dag, så spanar vi in varandras steg, armar och hållning, påminner och coachar varandra. Så--är ni föräldrar- bli inte föräldern som sitter och hänger i omklädningsrummet medans ert barn gympar loss, ge dig själv Din tid, löpskorna på och ut- ta en promenad eller löptur, det finns egentligen alldeles för många som lägger sin energi på att hitta på ursäkter, när det hela egentligen är rätt enkelt. Nästa gång ta på skorna och bara Gör.
