Frida Carlsson

Frida Carlsson, bor i Lidköping som ligger vid vackra Vänern. Har make och 4 barn var av tre bor hemma. Jag började med löpning för 1 år sedan, 2015. Innan var det bara gymmet och pass på STC. Jag har hunnit springa 4 lopp och många anmälda framöver. Jag har vare sig vikt eller längd som fördel men springa ska jag allt göra!

Frida Carlsson

Motgångar

21 februari 2016 | Bloggar – Frida Carlsson

I måndags var jag uppe i Råda för att springa backintervaller med LVSK och dom första 100 metrarna springer vi på mycket ojämnt och isigt underlag. Broddarna var på. Kände att jag fick ont i vaden och sen kunde jag inte vara med att springa. Fick så ont att jag knappt kunde gå i trappan hemma sen o halta omkring .
Veckan gick och jag kände mig bättre , så idag bestämde jag mig för att jag skulle ut och springa ett kortare varv eftersom jag hade mina nya skor på mig.
Aa, det gick inte , först ont i benhinnorna men det brukar släppa, men så sprang jag lite uppför och då högg det till i vänster vaden igen , så det var bara till att gå.
Ni vet så där när man kan se i Kalle Anka med åskmoln ovanför huvudet..mm så hade nog jag ett . Ett stort åskmoln, jag vill springa o h har inte tid att ha ont.
Jag ska ju springa Premiärmilen i Sthlm 2/4, det enda som kan stoppa mig är om jag blir sjuk.
Attans vad tråkigt detta är. Så frågan är, ska jag ta en massör eller sjukgymnast på detta.? Vila verkar inte hjälpa.

Jag tycker inte om att få sånna här motgångar. Jag vill ju kunna springa utan att få ont.
Tänk positivt o njut av naturen, så får jag försöka tänka :)

Skickat från min iPhone


Skickat från min iPhone

Vätskebälte

20 februari 2016 | Bloggar – Frida Carlsson

Hade tänkt att berätta vidare om tjejmilen men jag hoppar över det idag .
Jag tänkte jag skulle rekommendera ett vätskebälte . Jag fick det när jag fyllde år
Jag var ute och sprang milen och testade bältet. Det satt på plats hela tiden, åkte varken ner eller upp. Satt som gjutet på denna kropp.
Lagom små/stora flaskor . Fyllde dom dock ej fulla eftersom jag väger för mycket och kände att det lilla jag lägger på ökar ju min vikt ännu mer.
Fungerade klockrent .


Skickat från min iPhone

Midnattsloppet

18 februari 2016 | Bloggar – Frida Carlsson

Att springa lopp, är lite beroendeframkallande. Är något iallafall jag blir taggad av. Att inte falla tillbaka ner i soffan och inte komma upp ur den.
Medaljen i ett lopp , är viktigt för mig, för det är nog som att hålla en morot framför en åsna ,hihihi.
När man börjat med löpning i min ålder, istället för att ligga i soffan och äta gott skräp framför en film när barnen somnat, det är superskönt att fått springa eller träna ett pass på STC , men jag tycker det är extra skönt efter man varit ute o sprungit för det känns mer som en skön urladdning i kroppen och det känns bara toppen!
För mig har det hjälpt ,att jag började träna med LVSK , att få en bra grundteknik och att det blir spikade dagar och tider samt att träffa andra nya löpare.
Augusti kom och det var dags att åka till Göteborg men Veronica och ett par tjejer till för att springa Midnattsloppet på 1 mil.
Vi började med att gå och skrota i några affärer och därefter gå och äta mat lagom tid innan loppet för vi ville ju inte att maten skulle ligga som en limpa i magen utan att den skulle hinna sjunka undan.
Vi var inte alls på humör eller sugna på att springa, vi mer bara fyra trötta sega personer som tappat gnistan just då.
Metallica var samma dag i Göteborg och vem hade inte hellre gått på det istället för att springa en mil? Jo vi.
Vi fick i oss maten och tog oss tillbaka till parkeringshuset för att, ja, byta om. Tur var så var det inte så mycket rörelse. För där stod vi och bytte om inne i den skumma parkeringshuset mitt inne i Göteborg.

Vi åkte bort till Slottskogen och väntade. Omotiverade!
Men under uppvärmningen började jag piggna till. Så bar det i väg, efter några hundra meter kom vi in på en idrottsanläggning och fick springa ett varv på löparbanan.
Det var som om man sprang i lera, obehagligt mjukt och trögt. Redan efter 1 km av loppet ville jag stanna och gå men jag höll ut 500 m till, sen var jag bara tvungen att gå att andas. Vad gör jag tänkte jag och började springa, det fick ganska bra. Tråkig bana med gata upp och gata ner.
Jag visste vi skulle upp till
Masthuggskyrkan . På väg upp ser jag slutet... trodde jag, då var det lika långt upp kvar.
Snabbt i med energidryck o titta på den vackra utsikten, sen var det bara att springa på. 2 km kvar så var det dags igen!! Mina knän, fick gå in i mål och jättebesviken . Och mina knän bara värkte. Tid 1:26.
Men jag tänker inte lägga ner
Löpningen , nån gång ska det vända! Så tänkte jag.
Tjejmilen nästa.


Skickat från min iPhone


Skickat från min iPhone

Tillbakablick fortsätter

16 februari 2016 | Bloggar – Frida Carlsson

Sitter nu på tåget till Stockholm , då kan ju passa på att skriva lite till.
Då det var dags för Nike loppet , här fick man ett chip att knyta fast i skon och nummerlapp bestod av ett snyggt linne.
Medaljen man skulle få var ett special designat halssmycke.
Jag försökte läsa på hur banan var och tänkte att jag ska försöka att inte springa vilse . Min största fasa var att jag skulle komma sist i mål eller rent av springa fel.
Vi checkade in på hotellet och kl 21:00 på kvällen skulle mitt första riktiga lopp bli av.
Vi gick ner till Kungsträdgården och hämtade ut mitt startkit och kikade runt. Det var ungefär 8 tim kvar till start.
Försökte koppla av och åt lite god mat.
När det var dags och jag kom dit så kändes det som jag var äldst av alla o tjockast o osmidigaste av alla. Uppvärmningen höll Icona Pop i. Jag kämpade på med alla höga knän osv , en tjej som arbetade för arrangemanget kom med en flaska vatten, hon trodde nog jag skulle torka ut så som jag flåsade. Tyckte hon var urgullig som kom med vattnet.
När vi sen ställde oss i fållan var jag rädd att få ångest o torgskräck.
Jag är ju inte heller så hög över vattenytan men jag stod inklämd ibland alla och överlevde det. Så gick skotten och hararna kutade iväg och vi efter.
Jag var livrädd för att komma sist o springa fel.
Första sträckan ur på vägen ner i en viadukt. Redan där efter 1 km så ser jag en tjej som flåsar o går. Första tanken, jag blir nog inte sist. Jag sprang på. Hade bestämt mig för att njuta av Stockholm som är så vacker stad. Vi sprang efter vattnet , en luftballong svävade över staden i solnedgången . Vackert.
Jag sprang , inte fort men jag sprang. I uppförsbackar drog jag om många, benen bara tuggade på , sen kom Västerbron, på vägen upp börjar en tjej att gå, jag försökte peppa henne på vägen förbi , att kämpa på.

När jag sprungit 8 km började jag få ont i båda knäna. Nu började vi springa förbi en massa fik och restauranger och det enda jag tänkte på var att inte stanna eller gå. Åh nej aldrig att jag ger upp.
Började pilla i nyckelfickan efter mina sega nappar att tugga i mig. Jättemysigt, fast klibbade med svett men det var bara att äta dom ändå.

När det var 1 km kvar , möter jag min man hejandes på mig och springandes vid sidan.
Är jag aldrig i mål, hur lång var den här kilometern egentligen? Nu några 100 m kvar så hejar massor med folk på en och jag ökar och ger mitt sista trots värken i knäna, på sista upploppet in mot mållinjen står b la Paula Radcliffe och ger mig en high five.
Jag klarade det, 1:17 min .
Båda knän värker att jag knappt kan gå och värst i trappor. Dagen efter så är smärtan nästan helt borta . Och jag är stolt över att bära min medalj, jag skäms inte för att säga att den är viktig att få :) , att ha presterat och rundat alla i sofforna.
Midnattsloppet o tjejmilen stod på tur.


Skickat från min iPhone


Skickat från min iPhone


Skickat från min iPhone

Fortsätter fr början

16 februari 2016 | Bloggar – Frida Carlsson

Ett litet "uppvärmingslopp" i maj Spring för Livet i Skövde, där pengarna gick oavkortat till Cancerfonden .
Där stod jag och kände mig lite nervös fast det bara var ett lopp där du kunde välja olika sträckor samt springa el gå och ha barnvagnen med dig.
Varför blir jag lite nervös o taggad..jo för några siffror sitter på bröstkorgen. Herregud är jag 13 eller?..nej men jag ville springa för att bara ta mig runt hela 5 km. Tävla mot mig själv.
Njut av naturen säger man. Det är är ett lopp utan tidtagning , bara min Runkeeper hade jag till hjälp.
Det är loppet var en mer familjefest där barnen fick springa ett lopp i paprikaklubben som Ica hade .
Hur ska ett riktigt lopp bli tänkte jag, när man ska stå i nån fålla o s v
Kunde även känna lite rädsla för loppet i Sthlm , Nike Womens 10 km. När jag stod o väntade på att komma iväg på mina 5 km uppe på Billingen i Skövde.
Där gick skottet och alla rusade iväg .
Jag klarade ungefär 2 km sen fick jag så ont i knät att jag fick gå. Försökte springa då o då men det gick bara inte. Försökte iallafall springa över mållinjen. Hade också hunnit ta lite naturbilder på vägen .
Pengarna gick till Cancerfonden och jag hade lite stolthet i kroppen att jag ställde upp för en god sak.
Men frustrationen över mitt knä. Sthlm om 1,5 mån efter det. Det kändes långt bort att klara.
Vännerna säger man får gå och njut av naturen.
Visst, precis så tänker jag, NOT.

Löpträningen med VSK fortsatte och det tog slut för nybörjargruppen och nu var det dags att gå upp till grupp 1 . Där bör du klara springa runt 6:00 min/km , men vi var flera som inte var så snabba. Som tur var hade de satt in några extra tränare.

Jag googlade mycket på vad som kunde göra mig mer uthållig, snabbare och kom fram till att prova Beet it shots , som är rödbetsjuice. Att man skulle dricka den innan ett lopp, jag drack den 2 v innan och tog en shot innan start. För man ska ju kunna prestera 16-20% mer. Jag greppade varje litet halmstrå för att klara mitt första riktiga lopp som var Nike Womens 10 km.
Hur skulle jag klara 1 mil som hade strul med knät o långsam som en sköldpadda i spåret. Intervallträning med Lvsk och mycket indoor pass på STC samt att träna musklerna i knät på gymmet och core.
Man ska ju hinna med jobb och familj. Det har inte varit några som helst problem . Min minsta dotter på 6 år är med på gymmet och varit med och hejjat på mig i de lopp jag sprungit.

Nu var det dags att springa i Sthlm , herregud, ensam. Min man var med för att hejja på.. Öh han hade nog egentligen inget val hehehe.

Fortsättning följer

Senast bloggat

Inga aktuella bloggar hittades.

Gilla Allt om Löpning på Facebook!