25 mars 2016 | Bloggar – Linda Brundin
I måndags hade vi kvällsmöte på mitt jobb och jag berättae för mina arbetskompisar om mitt intresse för löpning. På skolan jag jobbar på kommer vi fram över att jobba med våra friskfaktorer och en stor del i mitt personliga välmående är träning. Balansen i vardagen med famliljeliv och träning gör att jag orkar prestera bra de många timmarjag är på jobbet. Dagen efter kom en av kollegorna fram till mig och frågade "Du Linda, är löpning din grej eller?" Jag kunde ärligt svara ja. Då kom nästa fråga "Hur ska jag göra för att komma igång? Vad är en bra sträcka? Jag vill så gärna kunna springa långt.". Vad svarar man på desa frågor? Vi är ju alla olika, har olika kroppar, kondition och ambition. Det som är långt för min kollega kanske är kort för mig. "Kan jag springa 3 km på en gång?" Jag rådde henne att ta det lugnt i början, försöka ta in löpningen i promenaderna hon berättade att hon går. Börja med en-två minuter lugn löpning varvat med två minuter i gå i raskt promenadtempo, och när det känns bra så utökar man löpningen succesivt. Jag vet inte om detta var ett bra råd för jag har aldrig följt något program för nybörjare. Jag blev bara så glad att hon vågade fråga.
Det blev ingen runda i onsdags som vi planerat. Kände mig inte 100% och det gjorde inte Mia heller. Vi tog en 6 km rask power walk istället, i sällskap av fullmåneljus och miljoner stjärnor. Det var en fantastiskt klar kväll här och där vi gick var det inte så mycket annat ljusbrus. Ibland måste man bara stanna upp och njuta, titta uppåt på de små ljusprickarna ute i galaxen. Man känner sig onekligen som en mycket liten varelse!
Nu är det påskhelg och några extra dagar ledigt. Dessa ska användas till trädgårdsarbete och, håll tummarna nu, helst två löprundor. Idag har båda barnen kompisar hemma och just nu är hela köksgolvet fullt av pyssel. Fjädrarna yr som i värsta hönsgården :)
//Linda
21 mars 2016 | Bloggar – Linda Brundin
Att få en förkylning, vad är det för straff?!? Nu har det snart gått en vecka sedan de första näsdukarna användes och sedan dess har jag gjort åt säkert 100 stycken. De första dagarna flåsade jag som en storrökare men nu har det vänt och idag har jag snutit mig bara 4-5 gånger, ett framsteg! Först på onsdag ska jag träna. Morgondagens pass ersätts av ett föräldramöte inför dotterns förskoleklass-start. Lägligt med en extra vilodag! Här på alltomlopning.se finns en bra artikel om träning vid sjukdom som jag tycker man ska läsa om man funderar på att ge sig ut en runda med ett packe kleenex i bakfickan. Tänk som Nike-reklamen, fast tvärt om: don't do it!
Håller nu alla tummar för att vädret ska vara perfekt under påskhelgen!!
//Linda
13 mars 2016 | Bloggar – Linda Brundin
När jag skriver här så skriver jag alltid i vi-form när jag berättar om min löpning. Varför gör jag det? Jo, för jag springer aldrig själv. Igår gjorde jag det, ett av få undantag. Det var inte roligt. Nu ska jag berätta om min andra hälft, nej inte min man, utan min löparhälft - Mia.
Mia och jag lärde känna varandra genom gemensamma vänner. Det var på en vanlig, traditionell och mycket trevlig kräftskiva i augusti 2014 som vi kom att prata med varandra. Det ena ledde in på det andra och vi fann ganska snart att vi båda gillar att springa, vlket fantastiskt gemensamt intresse! Vi fann också att vi båda inte springer så mycket på vintern då det är mörkt ute och dåligt väder. Vi bytte kontaktuppgifter (tack Facebook!) och tre dagar senare sammanstrålade vi i korsningen som lägligt ligger en minut från våra respektive hus. Det visade sig nämligen att vi bor så nära varandra att vi ser varandras hus. Vi sprang våra första rundor, vi kände lite på varandras sällskap och vi fann att vi gillande det. Två löprundor i veckan blev till tre. Rundorna utökades längdmässigt och kvalitetsmässigt. Vi lade till intervaller, långpass m.m. Vi har inför något vi kallar "veckans djur". Detta förekommer inte så mycket på vintern men desto oftare under vår-sommar-höst. Djuret får oss stanna upp och antingen njuta (en fin fågel) eller skrika (en orm!). Vi är ganksa fega båda två och nästan alltid är det någon av oss som skriker/hoppar/skuttar till för något som egentligen inte är något att reagera över. Och så skrattar vi åt oss själva. Vår löpning följer inget schemauplägg utan vi brukar bestämma tidigt under veckan hur resten av veckan ska se ut. Vi försöker få med någon typ av styrka och ett längre pass på helgen. Det viktigaste av allt är att träningen blir av och det blir den!
Vad ger det att ha en löparkompis:
- Kontinuitet. Vi bestämmer vilka dagar vi ska springa och så håller vi på det. Än så länge har ingen av oss vågat dra sig ur pga dåligt väder...
- Vi blir starka tillsammans. Även om jag håller ett lägre tempo när jag springer med Mia än när jag springer själv blir jag bättre och starkare. Men när vi springer intervaller är Mia snabbare än jag. Det får mig att kämpa extra mycket (men jag kommer aldrig förbi henne, grrr).
- Säkerhet. Jag springer aldrig själv och det ger mig en trygghet.
- Uthållighet. Man pressar sig alltid lite mer när man är två.
- Socialt. Jag har fått en väldigt fin <3 vän genom mitt intresse för löpning.
- Pepp. Vi stöttar varandra. Är den ena trött eller sliten kan den andra säga ett uppmuntrande "kom igen" eller "kämpa på" som gör att man orkar lite till. Är vi i dåligt skick båda två brukar vi peppa oss med att "detta är rundan som gör att vi blir starka".
Blir du sittande hemma pga att det regnar, är mörkt eller om du bara har en massa andra dåliga ursäkter för att inte träna - skaffa en Mia!!
//Linda
11 mars 2016 | Bloggar – Linda Brundin
Det är ju fantastiskt att fredagar finns. Även att de återkommer med sådan regelbundenhet. Underbart! På vårt matbord kommer det idag att stå hembakad pizza toppad med tomat och mozzarella, ruccola och lufttorkad skinka. Pricken över "i" blir en skvätt balsamicocreme. Ungefär så här tänker jag att den ska bli. Gott gott i gott gott!! Vi gör degen riktigt tunn och så brassar vi alltid på med högsta ugnstemperatur när vi bakar pizza. Vi lägger pizzan på en uppvärmd plåt, då blir botten så där knaprig och god. Nästan som knäckebröd.
På mitt kontor på jobbet finns ett höj/sänkbart skrivbord, som alltid är i ståläge, och en kontorsstol som jag aldrig använder. Jag funderar på att ställa den i ett förråd. Kan ju hämta den om jag vill sitta. Jag kan lätt blir lite fixerad och stressad av stegräknare men nästa vecka ska jag banne mig använda en. Jag springer omkring ganska mycket så det ska bli intressant att se hur många steg jag får ihop under en arbetsdag.
I tisdags sprang vi 8 km. Jag gjorde ett dumt val och tog på mig Icebugg-skorna. I våra backar var det mycket snö men så fort vi kom ut från villaområdet var det fri asfalt på gatorna. Vi höll ett lugnt tempo men att springa med Icebuggs på asfalt är inte roligt. Och som det låter sen! Man kommer inte smygande direkt. Vis av detta snörades de vanliga skorna på när vi körde gårdagens runda, vilken skillnad! Hoppas att den sista snön har fallit från himlen. Vi vill ha torra gator - NU!
Den här helgen ska min löparkompis springa ett av Göteborgsvarvets seedningslopp, jag ska följa med och ropa HEJA HEJA! Att åka till en tävling men inte springa själv känns alltid konstigt. Tävlingsmänniskan i mig drar igång där bakom avspärrningarna vid startfållan. I takt med att tiden närmar sig för att startskottet ska avfyras stiger pulsen. Benen står och hoppar, andningen blir flåsig och ögonen stirrar. Jag vill också iväg!! Nu ska jag heja fram Mia så att hon hamnar i en bra startgrupp då hon i maj springer sitt första varv.
Eftesom Mia laddar för loppet på söndag får jag springa själv imorgon. Detta är något som händer extremt sällan så det är inget jag ser fram emot. Men en runda ska det bli, hur lång återstår att se. Målet är över 10 km.
Happy Friday och trevlig helg!
//Linda
8 mars 2016 | Bloggar – Linda Brundin
Förra våren var jag och Mia som vanligt ute och sprang en lagom lång och härlig kvällsrunda. Vi kom efter ett tag fram till en gångväg som går bredvid en större damm. En bit in på den gångvägen såg vi ett gäng killar gå, de gick åt samma håll som vi sprang. Vi tvekade lite, skulle vi springa vidare och därmed behöva springa förbi dem eller skulle vi vända? Vi bestämde oss för att springa vidare. Grabbarna, 4-5 stycken tonåringar, gick ganska tätt så när vi kom i fatt dem sa jag ett myndigt och högt "ursäkta". Killarna vände sig lätt om och delade lite på sig. Jag sprang snabbt emellan och Mia låg tätt efter mig. Då fick en kille ett sånt där ryck. Ni tjejer vet precis vad jag menar, ett sånt ryck man inte vill råka ut för. Killen tog några snabba löpsteg efter Mia, kom lite för nära, och skrattade sedan rått. Kompisarna tyckte att han var rolig och skrattade också. Men det gjorde inte vi! Mia och jag rusade. Något annat som också rusade var adrenalinet. Vi blev först rädda, sedan arga. Resten av rundan kunde vi inte släppa vad vi hade upplevt. Och det har vi fortfarande inte gjort. Vi har sedan denna händelse bara sprungit samma sträcka ett fåtal gånger. Vi har därmed begränsat oss. Vi blev så rädda att vi väljer bort den rundan, en runda som egentligen är trevlig. Det här tror jag inte vi är ensamma om. Många med oss väljer bort vissa rundor eller, det värsta, springer inte alls när det är mörkt. Tänk om de där killarna kunde förstå vad de ställde till med, bara genom att försöka vara roliga.
