21 februari 2016 | Bloggar – Linda Brundin
Helgens pass är avklarade. I fredags blev det 5 km i lite snabbare tempo, kändes riktig skönt. Det var ganska torrt på gatorna så vi kunde trycka på lite mer än vi kunnat de sista veckorna och kom upp i riktigt hyggligt tempo, 5.15 i snitt. Eftersom vi kom iväg ut redan vid kvart över ett kunde vi ta välförtjänt helg tidigt. Vår planering var att vila igår och springa idag och det var tur det med tanke på gårdagens väder. Det var kastvindar och vräkte ner blöt och tung snö så det kändes skönt att stanna inomhus. Min dotter var bjuden på kalas på Leos lekland där jag tror de slog besöksrekord igår. Har aldrig sett så mycket folk där på en och samma gång. Jag är verkligen inget stort fan av lekland men barnen sprang av sig och var blossande svettiga när vi åkte hem.
Pasträtten jag skrev om i fredags var supergod. Prova den!
Så till dagens pass. Vi brukar ta en lägre runda på helgerna och så hade vi bestämt oss för att göra idag också. Termometern visade +3 grader och det regnade lite lätt, egentligen perfekt löparväder. Sagt och gjort, på med bra kläder och skor och ut genom dörren! Snömodden låg tjock över gator och trottoarer så vi bestämde oss för att springa ner en sväng mot Kransmossens friluftsområde. Vi misstänkte att det skulle vara ganska kletigt och blött men för det mesta var det överraskande hyggliga förhållanden. Vi fick gå på vissa ställen där stenar och rötter var täckta med ett tjockt lager hal slask men på stigarna och gångvägarna var det helt OK att springa. Vissa sträckor var till och med plogade och grusade, tack för det Borås Stad! Men det här slasket, ghaaaa! Det suger verkligen musten ur benen på en. Man sätter i en fot och glider antingen bakåt eller åt sidan innan man satt i nästa fot. På slutet kändes benen som stockar och det brände i musklerna av trötthet. Underlaget gav ingen respons utan gjorde allt för att ta energi. Så nu, efter nästan 14 väl kämpade kilometer, är jag helt slut. Helt slut. Slut. Punkt.
//Linda
19 februari 2016 | Bloggar – Linda Brundin
Så här års lämnar underlaget på våra vägar ganska mycket mer att önska. Den stora frågan just nu är om det är tillräckligt med snö för att snöra på sig Icebuggsen eller om man ska ta på sig de vanliga joggingskorna. Det värsta underlaget är när det är fläckvis med snö och halt på asfalten och man får trippa fram när man springer. Man vill ju INTE riskera att ramla. Jag upplever att jag spänner kroppen väldigt mycket när det är halt. Löpsteget blir onaturligt, hållningen blir lidande och farten långsammare.
Onsdagens runda var skön. Det blåste lite i början men när vi fått upp värmen känndes det bra. Under passet, 6 km i underlagstillåtande tempo, fokuserade vi just på hållningen. Vi påminde varandra om att sträcka upp ryggen, in med magen och bak med armbågarna, lång nacke. Det var ganksa jobbigt. Kroppen strävar liksom emot men vi kan ju inte springa omkring som två hösäckar. Idag ska vi försöka komma ut när det är ljust. Visst är det härligt nu när man för varje vecka märker skillnad på antalet ljusa minuter. Det är väldigt välkommet!
Idag blir det lite fredagsmys. Blev i morse inspirerad av Tommy Myllymäkis pastarätt så det tror jag att vi ska äta ikväll.
Happy Friday till er alla!
//Linda
17 februari 2016 | Bloggar – Linda Brundin
Hej på er alla löpare. Eller löpare? Är jag det? Är du det? Jag säger som Paolo Roberto: springer du är du en löpare!
Vem är personen som skriver denna blogg? Jag heter Linda och bor i Brämhult utanför Borås. Jag är fru till min man och mamma till två barn, en pojke som är 8,5 år och en flicka som är 6 år. Det så kallade livspusslet ställer ständigt vardagen på ända och att få till egentid (för mig en löprunda) är inte alltid lätt. Jag har alltid tränat, varit vältränad och stark. Haft magrutor och mycket bra kondition. För snart fyra år sedan fick jag pga fysiska orsaker lägga ner och om min träning helt och hållet. Jag led. Verkligen led. Min kondis var i botten och magrutorna ett minne blott. Jag kunde knappt se andra löpare springa förbi utan att det gjorde ont i själen. Under två år var jag nästan helt oförmögen att ta mig ut på mina älskade löprundor. Men så kom räddningen. Omläggning av kost var nummer ett. Nummer två heter Mia, min löparkompis. Mer om henne och vårt förhållande kommer i ett inlägg längre fram.
På min blogg kommer inläggen att handla om löpning i synnerhet och mat och trädgård i allmänhet. Ni kommer inte att få läsa om dieter och kosttillskott hos mig.
Nu laddar jag för kvällens runda. Hur den ser ut vet jag inte riktigt, Mia och jag brukar sällan planera så noga utan lyssnar till vad vi orkar för dagen. Vi brukar köra 3-4 rundor i veckan och varvar med rundor på mellan 5-10 km på vardagarna och en långrunda över 10 km på helgen. Ibland kör vi intervall eller lägger in ett styrkepass ute i naturen. Så här års blir just dessa pass inte prioriterade då underlaget inte är så bra att köra intervall på.
Hoppas att du vill hänga med ut i våra löparspår och inspireras av min och Mias träning!
Ha en fin kväll! //Linda
