Min ryggsäck

17 februari, 2016

Bloggar – Erik Winge

För att du som läsare tydligare ska förstå mitt resonemang tycker jag att det är på sin plats att börja med en kort beskrivning av min bakgrund.
Jag blev, precis som många andra, introducerad till idrotten redan i tidig ålder. Det var fotbollen, både organiserad och som spontanidrott med kompisarna i kvarteret och "matcherna" spelades på gräsytan precis utanför vår trädgård. Jag spontanidrottande mycket under min barndom och från och med att jag började första klass kombinerade jag fotbollen med ytterligare en gren: Ishockey. Eftersom jag alltid varit något av en individualist kan detta te sig märkligt att det blev just dessa sporter som tog min uppmärksamhet men då det resulterade i att jag agerade målvakt brukar jag beskriva mig skälv som en individualist i kollektivet. Jag fortsatte med bollsporter upp till 20-årsåldern då det kom annat i vägen.
Tyvärr så dog lite av min träningslust någonstans där. Jag fortsatte dock att springa för att hålla mig igång men gjorde även där en del längre uppehåll vilket naturligtvis ledde till försämrad fysik och några kilon för mycket på kroppen. Jag vet inte exakt men någon gång runt 2008-2009 vilket var strax före jag skulle börja studera vid gymnastik och idrottshögskolan i Örebro tog jag tillslut tag i mig själv och började träna både löpning och styrketräning igen för att komma tillbaka till något som kan kallas för form. Tyvärr ledde all träning på GIH till att kroppen sa ifrån och jag drog på mig ett löparknä, ett problem som jag sedan fick dras med i flera är framöver. Det var först när jag och min fru lämnade Örebro för Västervik som jag tog tag i problemet, började gå hos sjukgymnast för stötvågsbehandling, skaffade nya skor och lade mig till med ett nytt löpsteg med fokus på framfoten. Noteras ska att jag då endast klarade av att springa 3 km och då på med en snittfart på 6 km/h. Det var så jag ville gråta av besvikelse när jag gick från löpspåret.
I samma veva var det som om något brakade lös inom mig. Jag anmälde mig till mitt livs första lopp: Stockholm Halvmarathon i början av september. Hur kunde jag vara så korkad att jag ens kunde drömma om något sådant. Jag som precis nästan sött efter tre kilometer skulle sex månader senare springa 21 km. Inför publik dessutom. Det var helt enkelt bara för dumt. Men det konstiga var att jag höll i och jag stod där på startlinjen. När målgången kom hade jag gjort distansen på strax under två timmar. Yeah!
Två veckor senare stod jag ytterligare startlinjen för ytterligare ett lopp, Lidingöloppets 30-kilometer. Fick tyvärr lite känningar i knät igen och linkade i mål på strax över 3 timmar. 2014 ägnades att avsluta de andra tre klassikergrenarna och klassikermedaljen var klar i samband med vansbrosimningen i juli, en perfekt start på semestern det året.
Klassikern gav mig blodad tand och i augusti samma år stod jag för första gången på startlinjen för mitt första triathlon, Västervik Triathlon - Olympisk distans. Efter det flöt träningen på med undantag för ett tag då jag var tvungen att rehabträna bort en irriterade hälsporren.. Bara dagar efter Min triathlondebut föddes vår dotter den 26/8 2014. Hade lovat min fru att ta ett tävlingsledigt 2015. Dock fortsatte jag att leta efter en ny målsättning med min träning. Är det något jag har lärt mig om mig själv är att jag behöver en tydlig målsättning för att kunna vara fokuserad och koncentrerad på min träning. I slutet av augusti anmälde jag mig till ytterligare en stor utmaning: Ironman i Kalmar den 20 augusti 2016. Hur knäpp kan man bli men det återkommer jag till i nästa inlägg.